Del 8: Vittne om den historiska sanningen

 

Finns det någon annan person som kan vittna om den historiska sanningen?

Ja, tack och lov! Och det en högst auktorativ sådan. Min mentor under den första tiden då jag gjorde mitt avhandlingsarbete, vars medarbetare det förunnades mig att bli, min vän Nils-Åke Hillarp har gett en beskrivning i ett sakkunnigutlåtande 1963 där han bland annat skriver:

“Redan hans [Falcks] undersökningar över ovariets olika endokrina cellslag och deras interaktion dokumenterar honom såsom en betydande forskare, vilken genom införandet av en ny metodik öppnar helt nya vägar för ovarialforskningen. Gradualavhandlingen måste utan tvekan betecknas som grundläggande inom ovarialendokrinologien. Resultat av än större väsentlighet och räckvidd för såväl morfologi, fysiologi som farmakologi har Falck uppnått i sina undersökningar över de biogena monoaminernas histokemi och cellulära lokalisation.”

“Hans utarbetande av en praktiskt användbar, högkänslig och specifik fluorescensmetod för påvisning av en rad monoaminer på det cellulära planet har revolutionerat möjligheterna att studera de monoaminerga mekanismer, som spelar en betydelsefull roll praktiskt taget överallt i organismen. Exempelvis kunde Falck och Torp som de första direkt visa den adrenerga transmittorns ackumulering i de sympatiska nervterminalerna. Detta har av en av de mest framstående forskarna inom området, prof. U. von Euler, betecknats som ett av de viktigaste framstegen inom detta fält under de sista tjugo åren. Härigenom har det också för första gången blivit möjligt att direkt påvisa och studera hela den adrenerga innervationsapparatens utbredning och struktur överallt inom kroppens olika vävnader och organ.”

“Falck har utan tvekan härigenom lämnat det viktigaste metodologiska bidraget till neurohistologin sedan Golgis och Cajals era. Till detta kommer, att det nu även blivit möjligt att cellulärt lokalisera monoaminerna i hjärnan, vilket är av fundamental betydelse för förståelsen av dessa aminers roll i CNS. Falck har alltså lämnat helt nya och synnerligen väsentliga bidrag av stor räckvidd till forskningen inom två skilda områden av hög aktualitet. Detta är så mycket mer imponerande som omfattande försök över hela världen sedan länge pågått för lösande av de problem, som Falck gett sig i kast med, dock med ringa eller ingen framgång.” (Hillarp 1963, s 20)

När Hillarp skriver Exempelvis kunde Falck och Torp som de första direkt visa den adrenerga transmittorns ackumulering i de sympatiska nervterminalerna så avser han just Falck, B. and A. Torp, New evidence for the localization of noradrenalin in adrenergic nerve terminals, Med. exp. 1962, 6: 169–172. (Med Exp 1962)

Intressant nog förekommer också detta yttrande i hans sakkunnigutlåtande (Hillarp 1963, s 11):

“Som nämnts i inledningen, startade 1959 Falck, A. Torp och undertecknad i samarbete med A. Carlsson och hans medarb. undersökningar över monoaminernas histokemi. Av Falcks 29 arbeten inom detta område har 10 utförts tills. med undertecknad och delvis med Carlssons grupp. Det är givetvis svårt att göra en fullt rättvisande avvägning av Falcks insatser i detta samarbete, men jag skulle vilja instämma i A. Carlssons uttalande i ett utlåtande (8 mars 1962) med anledning av Falcks ansökan om forskardocentbefattning:

“Det synes mig angeläget att understryka, att Falck spelat en synnerligen framträdande roll även i de delar av dessa undersökningar, som skett i samarbete med Hillarp och undertecknad. När Falck inträdde, som medlem i detta forskningsteam hade han för övrigt redan genom sina arbeten över ovariet dokumenterat sin förmåga till självständiga fundamentala forskningsprestationer. Han måste därför betraktas som fullt jämbördig med gruppens äldre medarbetare och svarar därtill för än större andel i arbetets utförande än dessa.”

Historien fortsätter… Del 9: I Lund och endast i Lund