Del 6: Citat från Nobelföreläsning

 

Följande citat är hämtat från Arvid Carlssons Nobelföreläsning:

“We felt that the ability of catecholamines to yield fluorescent conversion products might be useful for their visualization in the microscope. We first tried a modification of the trihydroxyindole method (Carlsson et al., 1961). It worked beautifully for the adrenal medulla but not in other tissues. Hillarp then turned to another reaction that had been used for the quantitative assay of indoleamines, using formaldehyde as a reagent. Together with his skillful research assistant, the late Georg Thieme he worked out a model system, in which they managed to optimize the reaction conditions. (These experiments were reported by Falck et al., 1962). Subsequently, together with his former student Bengt Falck, Hillarp used air-dried preparations of iris and mesenterium, and discovered that the reaction worked beautifully, thus permitting the visualization of noradrenaline in adrenergic nerves and serotonin in mast cells in the fluorescence microscope.”

Svensk översättning: “Vi ansåg att katekolaminernas benägenhet att omvandlas till fluorescerande ämnen skulle kunna vara användbar för deras visualisering i mikroskop. Vi försökte först en modifiering av trihydroxyindolmetoden (Carlsson et al., 1961). Den fungerade fint för binjurmärgen, men inte i andra vävnader. Hillarp prövade då en annan reaktion, som hade använts för kvantitativ bestämning av indolaminer, med formaldehyd som reagens. Tillsammans med sin skicklige forskarassistent, framlidne Georg Thieme arbetade han fram ett modellsystem, där de lyckats optimera reaktionsbetingelserna. (Dessa experiment rapporterades av Falck et al., 1962). Senare, tillsammans med sin tidigare elev Bengt Falck, använde Hillarp lufttorkade preparat av iris och mesenterium, och upptäckte att reaktionen fungerade förträffligt, därmed möjliggörande visualisering av noradrenalin i adrenerga nerver och serotonin i mastceller i fluorescensmikroskop.

Hans nobelföreläsning är publicerad:  ” Carlsson A.: A Half-Century of Neurotransmitter Research: Impact on Neurology and Psychiatry (Nobel Lecture) Chembiochem. 2001 Aug 3;2(7-8):484-9  (Arvid Carlssons Nobelföreläsning) med alla de referenser (se sid 321 ff) som tillhör ämnet utom just den absolut första publikationen av fluorescensmetoden (Med Exp 1962). Den utgör ju ett oemotsägligt bevis på att hans helt annorlunda historiebeskrivning 1965 (Arvid Carlsson 1965) är en myt.

Absurt

Absurt i detta påstående är att han går emot vännen/forskarkamraten Nils-Åke Hillarp (Hillarp 1963, s 20) och uppseendeväckande nog också sig själv. Jag sökte en forskarassistenttjänst 1962 och medicinska fakulteten i Lund bad Arvid Carlsson om en bedömning av mina meriter (Arvid Carlsson, Sakkunnigutlåtande).
Han skriver bl. a. om min verksamhet gällande katekolaminernas (d.v.s. dopamin, noradrenalin och adrenalin) histokemi (d.v.s. fluorescensmetoden!) följande:

“Under de sista åren har det blivit allt klarare, att adrenerga mekanismer spelar en betydelsefull roll inom hart när alla organ. En mycket betydande svårighet för undersökningarna av dessa mekanismer är emellertid en ofta höggradig osäkerhet och i många fall total ovisshet om katekolaminernas cellulära lokalisation. Detta gäller framför allt centrala nervsystemet. Trots omfattande försök över hela världen har det hittills inte varit möjligt att utarbeta tillräckligt känsliga metoder för direkt, exempelvis histokemisk, påvisning av monoaminer på det cellulära planet.”

“Falck och hans medarbetare A. Torp har lagt ned ett omfattande arbete på katekolaminernas histokemi. Det första betydande resultatet var påvisandet av en ny kromaffin celltyp, som måste anses upplagra dopamin. Långt viktigare är emellertid, att det till stor del genom Falcks tekniska skicklighet och vetenskapliga fantasi blivit möjligt att utarbeta extremt känsliga fluorescensmikroskopiska metoder för histokemisk påvisning av katekolaminer och 5-hydroxytryptamin. Med en av dessa metoder har Falck och Torp som de första direkt kunnat visa, att de adrenerga nervernas transmittor, noradrenalin, ligger ackumulerad i nervernas terminaler – ett resultat, som enligt professor U. von Euler är ett av de viktigaste framstegen inom detta område under de sista tjugo åren. Inte minst betydelsefullt är emellertid, att det nu utan svårighet är möjligt att överallt i kroppens vävnader direkt kunna påvisa och studera den adrenerga innervationsapparatens utbredning och struktur. Detta kan knappast rubriceras som annat än revolutionerande.”

Det är allt detta arbete som han tre år senare (Arvid Carlsson 1965påstår var ett endagsarbete!

Historien fortsätter… Del 7: Dessutom…