Del 4: Den sanna historien

 

Den sanna historien

Den sanna historien är att på Nils-Åke Hillarps initiativ startade han och jag 1959 på Histologiska institutionen i Lund ett forskningsprojekt med syfte att synliggöra monoaminer för studier på mikroskopisk nivå. Tidigt 1960 flyttade Hillarp till Göteborg för att slutföra ett flerårigt biokemiskt forskningsprojekt tillsammans med Arvid Carlsson, då nyutnämnd professor och chef för Farmakologiska institutionen vid Göteborgs universitet och jag fick överta ledningen för Hillarps laboratorium i Lund.

Aminprojektet fortsatte tillsammans med en nyrekryterad medarbetare, Alf Torp. Vi fann i början av 1960 att om allt vatten avlägsnades från vävnadsprover (genom s k frystorkning) så stannade monoaminerna kvar i sina celler och övergick till fluorescerande ämnen efter exponering för torr formaldehydgas (alstrad genom upphettning av paraformaldehyd). Det tog åtskillig tid att utarbeta alla metodologiska steg för att få fram en metod som gav helt reproducerbara resultat. Men någon gång i början på hösten 1960 var målet uppnått, metoden som skulle revolutionera neurobiologisk forskning hade sett dagens ljus och det blev oss förunnat att som de första i världen få se monoaminerna på cellulär nivå.

Detta ledde till intensiva och omfattande undersökningar och i november-december 1961 skrevs det första vetenskapliga arbetet av mig och Torp baserat på 10–11 månaders undersökningar av ett stort antal vävnader från flera olika slags däggdjur (Med Exp 1962).

Visste Arvid Carlsson detta? Javisst! Han står med på ett tidigare vetenskapligt arbete, i alfabetisk ordning: A. Carlsson, B. Falck, N-Å. Hillarp, G. Thieme and A. Torp, Med. Exp. 4:123–125, 1961, som beskriver en metod för att se monoaminfluorescens, men tyvärr hade för låg känslighet för att iaktta monoaminer i t ex nervceller. Visserligen utfördes allt histokemiskt utvecklingsarbete på mitt (Bengt Falcks) laboratorium i Lund eftersom Arvid Carlssons laboratorium i Göteborg, där också Nils-Åke Hillarp arbetade sedan 1960, saknade härför erforderlig histologisk utrustning (Arvid Carlsson 1965) men självklart tog han del av resultaten och var också informerad – inte minst genom Nils-Åke Hillarp – om det fortsatta arbetet. Det som än mer påtagligt visar hans ingående kännedom om den sanna historien är just hans sakkunnigutlåtande 1962 (Arvid Carlsson, Sakkunnigutlåtande).

Historien fortsätter… Del 5: Varför gräva i föråldrat material?