Del 3: Ett oemotsägligt bevis

 

Ett oemotsägligt bevis

Ett oemotsägligt bevis för att detta är en uppdiktad historia finns att hämta i ett vetenskapligt arbete som skrevs i november–början av december 1961 och efter språkkontroll skickades för publikation till Medicina Experimentalis.

Denna tidsföljd visas klart av en fotnot på artikelns första sida där det står ”Received: January 4th. 1962.” (Med Exp 1962) Arbetet ifråga är Falck, B. and A. Torp, New evidence for the localization of noradrenalin in adrenergic nerve terminals, Med.exp.1962, 6: 169–172.

I detta arbete, som är den absolut första publikationen av metoden och den absolut första beskrivningen av cellulär lokalisation av noradrenalin i nervceller, står det bland annat:

A large number of tissues from several different mammals have been studied. In all tissues where adrenergic nerves are known to be present (e.g., heart, iris, submaxillary gland, blood vessels in some organs) the formaldehyde treatment developed a strong yellow-green fluorescence in a network of fine fibres which stood out brilliantly against a dark or weakly fluorescent background. (Med Exp 1962)

Allt detta material bygger just på det speciella förfarande som Arvid Carlsson nämner i sin skrivelse (se ovan) och som det tog lång tid att utveckla. Därtill kommer, vilken envar även med ringa insikt i histologiska metoder kan förstå, ytterligare en tidrymd på ca 8–10 månader för att producera ”A large number of tissues from several different mammals…”.

Självfallet gick det inte att på någon månad att utveckla metoden, verifiera den och publicera en stor mängd resultat. Arvid Carlssons version av historien är fullständigt orimlig.

Historien fortsätter… Del 4: Den sanna historien