Del 2: Verkligheten som uppdragsgivare

 

Alla som skriver har verkligheten som uppdragsgivare

I de följande avsnitten skall ges ett detaljerat beriktigande av Carlssons förvanskade historiebeskrivning.

Jag, Bengt Falck, lägger fram det inte bara för min egen del, utan i hög grad för de förnämliga medarbetare som jag hade lyckan att få ha vid min sida. Deras beundransvärda prestationer får inte svärtas ned av historiska falsarier.

Vår, Falck-Hillarps fluorescensmetod för påvisning av de fyra monoaminerna dopamin, noradrenalin, adrenalin, serotonin och vissa andra kemiskt relaterade substanser var vid sin tillkomst 1960–1961 en vetenskapligt sett revolutionerande metod. Denna metod tillät nämligen för första gången påvisning av dessa ämnen på cellulär nivå med dittills oanad känslighet. Nu kunde bland annat dessa monoaminers förekomst i nervceller och deras funktion som transmittorer (signalsubstanser) avslöjas. Metoden anammades snabbt av forskare i olika länder och genererade en påfallande stor mängd vetenskapliga arbeten under de närmast följande decennierna.

Det är få förunnat att få vara med om konstruktionen av en sådan metod, som erbjöd lösning av mängder av medicinska och biologiska problem framför allt inom det neurobiologiska området. Det finns, som ovan nämnt, en historieskrivning om metodens tillkomst som i sig själv är märklig därför att den gör gällande att den tillkom på en enda dag 1961 utifrån ett enda experiment som i sin tur grundade sig på tidigare utförda rent kemiska försök (Arvid Carlsson 1965).

Följande redogörelse, som visar att denna historieskrivning är en ren myt, bygger enbart på:
• Publicerat material och officiella dokument som alla kan ta del av via bibliotek. De officiella dokumenten dock endast på svenska universitetsbibliotek.
• De konklusioner som uppenbart följer av detta material.

Först ut med denna snedvridna beskrivning om metodens tillkomst var Arvid Carlsson, som i en officiell skrivelse (föranledd av en akademisk diskussion om det korrekta sättet att beskriva andras arbeten i en avhandling (se Bengt Falck – The Lund Histochemist… Research by Richard Burack under rubriken: “Fuxe earns his doctorate”) till Medicinska fakulteten vid Karolinska Institutet, vilken inkom 3 maj 1965 (Arvid Carlsson 1965), skriver:

“Tack vare Hillarps och Thiemes omsorgsfullt utförda modellförsök kunde Hillarp och Falck i slutet av september eller början av oktober 1961 efter mindre än en dags arbete i Lund påvisa fluorescerande strukturer i dylika utbredningspreparat med exakt samma utseende, som det i Hillarps gradualavhandling beskrivna autonoma grundplexus. För att applicera metoden på andra vävnader än dessa tunna utbredningspreparat måste ett speciellt förfarande utarbetas, varvid vävnaderna frystorkades, exponerades för formaldehyd och därefter bäddades och snittades.”

Historien fortsätter… Del 3: Ett oemotsägligt bevis